I Borås första egna sjukhus Anno 1782 rymdes sex patientsängar. Enligt 1784 års provinsialläkarrapport hade 25 patienter dittills vårdats på sjukhuset varav en avlidit eftersom ”denne redan vid ankomsten varit svag av venerisk sjuka”. 226 år senare är patientsängarna 600 till antalet och de årliga sjukhusvårdtillfällena överstiger 300 000. Och samtidigt som ingen får hindras från att söka vård ska patienter och personal trampa säker mark. Det är där Securitas kommer in i handlingen.
Ingen kan med säkerhet säga när Securitas väktare började röra sig i husets korridorer, som idag går under namnet Södra Älvsborgs Sjukhus, men vandringen ska ha inletts på 1970-talet som en del av ett ronddistrikt. I dag när sjukhusets midjemått har svällt och inrättningen snarare påminner om en stad i staden är man sitt eget ronddistrikt. 24 timmar om dygnet, året runt. För hur det än är så ska ”Obehöriga äga ej tillträde” kombineras med det öppna sjukhuset och i skärningspunkten mellan öppenhet och slutenhet ska säkerheten upprätthållas.
− Överlag är sjukhus något av en magnet. Det är öppet dygnet runt och där går alltid att få kontakt, säger säkerhetssamordnare Johan Aneljung. Många kommer bara för att prata.
Sjukhus är heller ingen isolerad företeelse någonstans i samhällets perifera utkanter. Tvärtom säger Johan att våldet i samhället avspeglar sig inne på sjukhuset − det är där de utsatta tas om hand och det är inte ovanligt att missnöjda, psykiskt sjuka patienter tar fram knytnäven. Eller som när hemmalaget Elfsborg spelar match och sjukhusväktarna jobbar enligt särskilda instruktioner; inte minst är ytterronderna fler eftersom sjukhuset bokstavligen vill visa upp sitt skydd.
Jan-Ola Höglund är säkerhetsansvarig och vill nog påstå att ur ett tekniskt perspektiv är säkerhetsbegreppet detsamma på ett sjukhus som på ett industriområde eller ett köpcentrum. Det är när det kommer till de mänskliga insatserna som säkerheten tar sig andra uttryck:
− Varje år har vi omkring 400 överfalls- eller bråklarm från akuten och psykavdelningarna och där behövs väktarnas snabba utryckningar. Det är uppdrag som sträcker sig från ett par minuter till flera timmar och de är den främsta anledningen till att vi har dygnetruntväktare.
Och det är två skilda världar som möts: Vårdpersonalens och väktarnas. Är situationen akut kan frågetecken mycket väl segla upp.
− Incidenter kommer ofta väldigt ”omedelbart” och det kan bli jobbigt. Då räcker inte en instruktionspärm, hur tjock den än är, så vi jobbar med förståelse. Väktarna utbildas i olika diagnoser på psykavdelningen och varför patienterna mår dåligt och reagerar med våld. Lika viktigt är att personal och väktare utbildas i att förstå varandra, som exakt vad väktarna kan hjälpa till med.
Få teveserier lyckas fjättra en storpublik som de om livet i sterila operationssalar. Blod och död fyller teverutan och får tittarna att stänga ute omvärlden. Verklighetens sjukhus, där människor dör på riktigt, kittlar inte lika skönt. Och sjukhusmiljön är tuff, säger Jan-Ola:
− Alla passar inte in för här träffar du sjuka, döda och svårt skadade. Dessutom är det inte alls ovanligt att väktarna får ta hand om sjuka eller skadade som ska till akuten men hamnar i den här entrén. Sen kan du förstås bli sjuk just här: Få hjärtstopp, bryta benet, må illa och kräkas...
Och trots att det är ett sjukhus är det oftast väktarna som är först på plats.
I 1800-talets Sverige när trähusbebyggelse fortfarande dominerade de svenska städerna stod säkerheten inte högst på de styrandes dagordning och febrigt slickade eldslågorna i sig stad efter stad. 1822 kom turen till Borås och med sig i fallet drog elden stadens enda sjukhus.
− Bränder är väl det vi fruktar mest och det är bara några veckor sedan vi hade en torrkokning, säger Johan Aneljung. Sådant är svårt att förhindra till hundra procent men avdelningarna utbildas i systematiskt brandskyddsarbete så de vet åtminstone sin uppgift.
Och väktarna vet sin.
− Det är de som kontrollerar brandutrustningarnas plombering, fortsätter Johan, och när brandlarmet går, vilket det gör kanske 40 gånger varje år, är det de som gör en första insats − om det inträffar på natten, vill säga. Sker det på dagen ska väktaren leda räddningstjänsten till brandhärden.
I de lägena är det bra att ha koll på vad som är vad bland de 200 000 kvadratmetrarna. Väktarna förväntas överhuvudtaget ha koll på det mesta.
− På sätt och vis ska de se allt, höra allt och veta allt, säger Jan-Ola Höglund, och det är ganska högt ställda krav. Därför står det i avtalet att vi själva avgör vilka väktare vi vill ha här. Men så är de också otroligt omtyckta − personalen känner sig trygg med dem. Det är väktaren som tar första smällen och det är väktaren som mitt i natten går bredvid ut till parkeringen när mörkret är lite för mörkt.